Den senaste tiden har rapporteringen duggat tätt med kulturinstitutioner som inte klarar av den höjda hyran. Fastighetssverige vände sig till Helena Olsson på Centrum för AMP, ett kunskapscentrum för platsutveckling i Sverige. Organisationen utvecklar och sprider AMP-modellen, den platsutvecklingsmodell som lanserades av Trygghetskommissionen år 2018, för ett samtal om kulturens roll i det offentliga och hur samverkan mellan kultur och stadsliv kan utvecklas.
Helena Olsson klev tidigare i år in som vd för organisationen Centrum för AMP. Innan dess kommer hon från Fastighetsägarna Stockholm, där hon hade ansvaret för stadsutveckling och samhälle.
– Jag tycker att det känns så himla roligt att ha hamnat på den här platsen just nu. Det är frågor som jag har tyckt var så viktiga när jag var på Fastighetsägarna. Man hamnar ofta i situationen att det offentliga rummet är så viktigt, men inget händer av sig själv. Då behövs det en aktör med mandat på platsen som tar idéer till praktik.
På Centrum för AMP jobbar de med att utveckla det offentliga rummet, i samarbete med fastighetsägare och kommunerna. Det handlar bland annat om att skapa trygghet men också engagemang kring platsen, samtidigt som man tar vara på de flöden som är på platsen.
– Vi finns på platser som har ganska stora flöden, men flöden i sig skapar inte det här attraktiviteten och den kan också finnas en anonymitet i stora flöden. För oss handlar det om att folk ska stanna kvar på platsen. Om en grupp dominerar på en plats blir det varken tryggt eller trivsamt för andra att vistas där. Det blir en negativ spiral, säger Helena Olsson.
I Centrum för AMP:s platsutvecklingsmodell ges mandat och finansiering genom avtal med kommun och fastighetsägare. Mandatet är ett förtroende, men också en möjliggörare.
– Den insikten är viktig. Vad vi levererar till våra lokala finansiärer som är kommunen och fastighetsägare blir både outputen i vad vi gör och effekterna av det. Därför är det viktigt för oss att arbeta evidensbaserat, att mäta rätt saker så att vi också kan leverera den nytta vi lovat, säger hon.
Hittills har de jobbat med Haninge Entré och med Forumtorget i Uppsala. På platserna har de arrangerat allt från konserter till konstnärer som ställer ut eller stöttar besökarna i att skapa egna verk. Det är återkommande happenings på fredagar och utställningar med instagram-kreatörer. Eller varför inte återkommande dans?
– Det vi ser är att vi med till exempel zumba, så som vi haft i Uppsala, kan få stammisar som blir återkommande till platsen. I Haninge har vi också ett piano som står ute dygnet runt som ständigt verkar spelas på. Och aldrig har vi sett någon skadegörelse på den eller på andra konstverk som vi haft på utställning. Med pianot har vi också stammisar som kommer dit och stämmer pianot, när vi inte gjort det själva. Det tycker jag säger något om hur uppskattat det är och som stammis känner du ett ägarskap av platsen och du blir också en kapabel väktare som stärker tryggheten på platsen, säger hon.
Med tanke på hur vissa mer permanenta kulturverksamheter och institutioner har det nu, skulle du säga att ni tillför ett komplement eller erbjuder något som inte finns?
– Jag ser det som ett komplement. Om vi tänker i Haninge så finns det ju ett kulturhus och där har vi en del samarbeten med dem. Men vi blir också ett tillskott i form av att det inte finns samma tradition att använda offentliga rummet för sådana här saker. Det är klart att man gör det med festivaler i enstaka fall, men vi är på plats året runt och kan göra det med större regelbundenhet, säger hon.
Ser du några risker med om kulturinstitutioner börjar få problem och hur det kan påverka platsers attraktivitet?
– Utan kultur eroderar platsen. En plats attraktivitet handlar om att människor vill ta sig dit och dröja kvar där. Då behövs många besöksanledningar och inom placemaking, som vår verksamhet bygger på, pratar man om the power of ten. En plats behöver tio olika saker man kan göra där. Därför är kulturen en viktig komponent när vi aktiverar och kurerar våra platser.
– Kulturinstitutionerna lockar besökare både från fjärran och lokalt. När kulturen kompletteras med kommersiellt innehåll som butik, restaurang och dessutom blir en mötesplats för många olika grupper att hänga på så skapas både trivsel, trygghet och tillväxt. Samtidigt får kulturen inte bli för instrumentell. Det är viktigt att det finns smal och spetsig högkvalitativ konst, men vi kan tänka nytt för att tillgängliggöra den för fler. Konsthallar och kulturinstitutioner upplevs inte alltid tillgängliga för vissa grupper, som inte känner sig hemma där. Här ser vi att vår verksamhet genom samarbeten kan vara en arena för konst och kultur som blir tillgänglig för fler, säger Helena Olsson.
I förra veckan gick finansmarknadsministern ut med att det ska komma förslag på nya hyressättningsmodeller för kulturinstitutionerna. Vad tror du det finns för möjligheter att hitta nya modeller?
–Det är svårt men ett måste. Jag tror vi behöver tänka helt nytt här. Jag ser ESG-finansieringen som en intressant möjlighet här.
– Jag sitter i styrelsen för Tensta konsthall. Det är inte bara lokalhyrorna som är en utmaning för kulturinstitutioner. Utställningar kräver lång framförhållning som inte alls rimmar med kortsiktiga ekonomiska förutsättningar. Det behövs stabilare finansiering.
För Centrum för AMP framåt, hur ser det ut för er del?
– Vi har en del hyfsat långtgående diskussioner med både kommun och fastighetsägare på andra platser än där vi redan finns. Men det är ingenting som är klart just nu.
Finns det en tvekan hos kommunerna med anledning av det ekonomiska läget?
– Det är en utmaning i att reformutrymmet inte finns. Samtidigt är det så att det vi kan möjliggöra för en kommun är att vi får loss privata resurser till offentliga rummet. I och med att vi har en 50-50-modell i finansieringen med kommun och fastighetsägare, vilket blir en fördel, säger Helena Olsson.
– Det är tre kommunstyrelser som har fattat beslut och antagit vår modell. Men det är en innovation att jobba på det här sättet. Det är väldigt viktigt för mig att vi har en förankring och att vi får ett mandat och ett förtroende från kommunerna att ta hand om deras mark. Så handlar det om att balansera både kommun och fastighetsägare så det kan klaffa på alla plan.
– Nu sitter vår modell och det funkar väldigt bra, så nu kan vi berätta om vad vi har gjort, i stället för att säga vad vi vill göra. Det gör att vi kommer in i en ny fas, säger hon.
