De senaste åren har tydligt visat att hela samhället behöver bidra vid större samhällskriser. Utöver det ansvar som åligger offentliga aktörer har civilsamhället och näringslivet gjort stora bidrag, såväl under covid-19-krisen, i stödet till Ukraina som vid flera andra händelser. Johan Sjöberg är säkerhets- och försvarspolitisk rådgivare på Svenskt Näringsliv och han menar dock att det fortfarande krävs en del justeringar för att myndigheter, företag och organisationer ska kunna arbeta gemensamt fullt ut för att möta oväntade och oönskade händelser.
Omvärldsläget är mer instabilt än på länge, med situationen i Ukraina som skräckexempel. EU har, sedan Rysslands invasionskrig startade i februari 2022, infört de mest omfattande sanktionspaketen som det internationella samfundet någonsin infört mot något land. Enligt Johan Sjöberg, säkerhets- och försvarspolitisk rådgivare på Svenskt Näringsliv, har de senaste åren har tydligt visat att hela samhället behöver bidra vid större samhällskriser – men samtidigt att sanktionerna inte påverkat det svenska näringslivet i någon större utsträckning.
– Vi hade såklart farhågor över att kriget skulle rubba handelsflödena och initialt gjorde det också det, bland annat vad gällde sjöfarten i Östersjön då merparten av sjömännen på bulkfartygen är ryska eller belarusiska medborgare. Vi såg också en risk att speditionsverksamheten i östra och norra Europa skulle påverkas, eftersom flesta förare är ukrainare eller polacker som också ville återvända hem eftersom det var krig i deras grannland.
Det som märks är, enligt Johan Sjöberg, att marknaden i stor utsträckning lyckats hantera detta; man har lagt om, förändrat och omprioriterat. För svenskt vidkommande var handeln med Ryssland redan från början försvinnande liten, mellan en och en och en halv procent av vår totala handel, så påverkan på svensk handel och svenskt näringsliv blev liten.
– Däremot så har det naturligtvis haft jättekonsekvenser för de företag och firmor som bedriver handel med Ryssland. För små företag som kanske handlat uteslutande med Ryssland har det varit förödande, medan det på större företag handlat om begränsade delar av omsättningen i stort. Ett av de företag som förlorat mest är H&M, i och med att de hade över hundra butiker i Ryssland. Samtidigt är det bara ungefär sex till sju procent av deras totala omsättning. Det är mycket pengar men inte en avgörande del för dem.
Mellan 90 och 95 procent av svenska företag har lämnat Ryssland, vilket innebär att de skriver av verksamheten där och kommer inte att återkomma till landet. Där har Sverige en helt annan statistik ära resten av EU: Svensk import från Ryssland har minskat med 90 procent under kriget medan EU:s import minskat med endast fem procent. Väldigt mycket handel som pågår fortfarande.
– Det beror dels på sanktionerna, men också på att svenska företag redan innan kriget upplevde att det fanns svårigheter av olika slag med att arbeta i Ryssland. EU i stort har inte upplevt det som lika problematiskt att handla med Ryssland. Det ÄR en markant skillnad, många franska, italienska och österrikiska företag är till exempel kvar och handlar. Vilket de motiverar med att de inte är involverade i verksamhet som ligger under sanktionerna, förklarar Johan Sjöberg.
– Det finns också en annan faktor som man inte ska glömma bort: det är lätt att införa sanktioner, det är också lätt att fördöma de som dröjer sig kvar och bryter mot sanktionerna, men sanningen är att när man inför sanktioner så inför man också en slags avvecklingsperiod och det som har varit ett jätteproblem för många företag, även svenska, är att man har haft olika typer av avtal att förhålla sig till. Man har till exempel haft en stor andel lokalt anställda som man känner ansvar för. Lämnar företaget Ryssland så lämnar man också sina anställda och sätter dem på pottkanten. Det har man inte velat, så man har försökt lösa det här på bästa sätt – men där har ju ryska myndigheter konstant satt käppar i hjulen och försvårat och förhalat. Man har obstruerat möjligheterna att avyttra. Dessa företag har då hamnat i en situation där de riskerar att ställas inför internationell skiljedomstol, de har riskerat stämning av ryska myndigheter och företag – där man då bedömer att man troligen kommer att fällas, på grund av avtalsbrott. Så det är en knepig sits.
På vilket sätt kommer det här att få mer bestående konsekvenser för näringslivet?
– Jag tror inte det kommer att ha några bestående konsekvenser för svenskt näringsliv, varken själva sanktionerna eller den avbrutna handeln med Ryssland. Det har ju däremot lett till andra saker, som till exempel strålkastaren på sårbarheten i systemet, en sårbarhet som Ryssland och andra länder varit väldigt snabba att utnyttja. Men marknaden finner oftast nya vägar, nya sätt att hantera sårbarheten. Man kan också diskutera konsekvenserna av energiskrisen kopplat till situationen i Ryssland, men denna kris är ju inte en direkt konsekvens av Rysslands agerande utan, även den, konsekvensen av ett sårbart system där det inte krävdes så mycket för att få skutan att kantra. Så de direkta konsekvenserna av Rysslands agerande och sanktionerna kommer att bli begränsade.
Parallellt med Rysslands aggression skapas också ett försämrat klimat gentemot Kina. Skulle den typ av amerikanska sanktioner som diskuterats gå igenom så hamnar Europa i ett helt annat läge, med en helt annan konsekvensbeskrivning som är betydligt mer allvarlig än den som följer i kölvattnet av Ryssland, enligt Johan Sjöberg.
Varför är det näringslivets ansvar att bidra under kriser?
– Det finns ett ganska enkelt svar: 85 procent av Sveriges BNP kommer från privat verksamhet. Näringslivet är ingen främmande fågel utan en del av samhället, till och med kärnan i samhället. När det gäller att skapa ett robust Sverige med resiliens inom transport, energi, livsmedel och så vidare, så är det privata företag som står där, som är de som gör detta. Dels så har naturligtvis näringslivet en skyldighet att bidra, utan oss finns det inget totalförsvar, och dels kräver det en utförlig dialog mellan det offentliga och det privata. När det gäller Ukraina så är det i huvudsak det offentliga Sverige som har bidragit hittills när det gäller bistånd, men när det gäller det som ska levereras så är det ju privata företag som står för det. Det har också skett väldigt många direkta donationer från näringslivet till Ukraina.
Parallellt med kriget pågår ju också uppbyggnaden av Ukraina, vilket gör att det finns tydliga kommersiella intressen i att bygga fastigheter och infrastruktur. Det finns helt enkelt ett ekonomiskt incitament till att hjälpa.
När det gäller samarbetet mellan det offentliga och det privata; hur har det fungerat tidigare och under Ukraina-kriget?
– Det är svårjobbat. Det handlar inte om att det saknas god ambition; jag har inte träffat en enda politiker, oavsett parti, någon tjänsteman vid myndighet eller departement eller representant för näringslivet som har sagt nej till att samarbeta. Tvärt om vill alla det. Men systemet i Sverige är inte riggat för ett fördjupat samarbete, för det är inte så vi har jobbat hittills. Det krävs ganska omfattande reformer för att komma till bukt med det här.
Johan Sjöberg tror inte att det behövs någon lagändring eller att det finns regelverk som förbjuder den här typen av samarbeten, utan att det mer handlar om att det saknas rätt inställning till att jobba på det här gränsöverskridande sättet.
– Det anses fortfarande som lite fult av det offentliga att samarbeta med näringslivet. Och systemet underlättar heller inte. Men vill man så kan man och jag tycker vi hela tiden skjuter fram positioner lite, dag för dag.
– Står samhället inför en kris, utmaning eller annat stort förändringsbeslut så ska det sitta som en reflex att, i samma stund man sätter sig och bestämmer vilka myndigheter och verksamheter som ska kallas till bordet för samtal, ring på näringslivet, kolla vad de har att säga om det här. Näringslivet måste in från början i alla processer. Det sker generellt inte nu.
