Bara en procent av över tusen granskade rivningslov nekades mellan åren 2020 och 2024. Samtidigt saknar 87 procent av besluten en konkret diskussion om kulturvärden. Nu varnar Riksantikvarieämbetet för att Sverige riskerar att förlora stora delar av sitt byggda kulturarv.
– Det är inte brister i lagstiftningen som är problemet – utan snarare tillämpningen, säger Eva Dahlström Rittsél på Riksantikvarieämbetet till Fastighetssverige.
Svenska kommuner säger i princip alltid ja till att riva byggnader – även när kulturhistoriska värden står på spel.
Det är den kanske mest slående slutsatsen i en ny rapport från Riksantikvarieämbetet, som granskat 1 024 kommunala rivningslovsbeslut från perioden 2020–2024. Endast tolv ansökningar, knappt en procent, avslogs.
Samtidigt innehåller bara 13 procent av besluten en konkret diskussion om kulturvärden.
– När så få ansökningar avslås väcks frågan om kulturvärden verkligen prövas med den tyngd som lagstiftningen avser, säger Eva Dahlström Rittsél, utredare på Riksantikvarieämbetet.
Rapporten pekar på ett tydligt glapp mellan plan- och bygglagens intentioner och hur rivningslovsprövningen fungerar i praktiken. Enligt lagstiftningen kan rivningslov nekas om en byggnad bör bevaras på grund av historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värden. Men i praktiken verkar dessa hänsyn sällan väga särskilt tungt.
En avgörande faktor är, enligt Eva Dahlström Rittsél, att kommunerna har tillgång till aktuella kulturmiljöprogram och inventeringar.
– Det är viktigt att kulturvärden finns utpekade, till exempel i ett kulturmiljöprogram eller i en inventering som pekar ut byggnader och miljöer med kulturvärden. Det är också viktigt att dessa underlag hålls aktuella och att de används, säger hon.
Rittsél betonar också behovet av specialistkompetens.
– Det är väsentligt att det finns kulturmiljökompetens inom kommunerna eller att kommunerna anlitar kompetens för att kunna bedöma kulturvärden och konsekvenserna av till exempel en rivning.
Sambandet är tydligt i rapporten. I de ärenden där kulturmiljöprogram eller andra utpekanden finns på plats diskuteras kulturvärden oftare. Men även där beviljas rivning i de flesta fall. Riksantikvarieämbetet har i flera tidigare rapporter kommit fram till att problemet inte främst ligger i lagstiftningen utan snarare tillämpningen. Eva Dahlström Rittsél menar att samhällsbyggandet länge präglats av en stark nybyggnadsnorm.
– Det har länge funnits en föreställning om att det i de flesta lägen är bättre att bygga nytt i stället för att bevara det befintliga. Men detta börjar nu ändra sig och vi pratar alltmer om cirkulärt byggande där utgångspunkten i stället är att bevara och underhålla.
Den omställningen är viktig, inte minst ur ett hållbarhetsperspektiv, menar Rittsél. Rivningar innebär inte bara att kulturvärden går förlorade utan också att redan använda resurser och material riskerar att förstöras.
Att nästan alla rivningslov beviljas innebär enligt Riksantikvarieämbetet en påtaglig risk för Sveriges byggda kulturarv.
– Även om inte alla beviljade rivningslov vi tittade närmare på var orimliga indikerar siffrorna att kulturvärdena inte tillmättes den betydelse som lagen anger att de ska, säger Eva Dahlström Rittsél.
Hon lyfter särskilt fram den senare delen av 1900-talets bebyggelse som sårbar.
– Mer sentida bebyggelse vars kulturvärden ännu inte alltid har uppmärksammats, samtidigt som de kan upplevas som omoderna och tråkiga, kan vara mer i farozonen än äldre byggnader.
Ett återkommande argument i rivningslovsbesluten är att byggnaderna är i dåligt skick eller har förvanskats. Men även där efterlyser myndigheten ett nytt synsätt.
– Ett långsiktigt underhåll och att bygga med material som håller länge och går att underhålla är väsentligt, inte bara för kulturvärden utan även ur ett hållbarhetsperspektiv, säger Eva Dahlström Rittsél.
Hon menar också att kunskapen om renovering och underhåll behöver öka.
– En större kunskap om hur man kan underhålla och renovera kan bidra till att man inte slentrianmässigt tror att det är lättare och billigare att riva och bygga nytt.
En ytterligare utmaning är att Sverige saknar samlad statistik över rivningar.
– Det är viktigt att veta vad som rivs – vilka typer av byggnader, vilken ålder de har och var de ligger – för att kunna bedöma konsekvenserna för kulturmiljön och vilka åtgärder som kan behövas. I dag är statistiken splittrad och det är svårt att få en samlad bild över vad som rivs, säger Eva Dahlström Rittsél.
Riksantikvarieämbetet efterlyser därför bättre statistik, mer stöd till kommunernas inventeringsarbete och nya metoder för att fånga upp och motverka att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förfaller till den grad att rivning framstår som det enda alternativet.
Budskapet från myndigheten är tydligt: utan bättre kunskapsunderlag, större transparens och ett starkare genomslag för kulturvärden riskerar Sverige att successivt montera ned delar av sitt byggda kulturarv – rivning för rivning.
