Hon arbetar med näringslivsutveckling på Accelerationskontoret och har ett brinnande engagemang för näringsliv och stadsutveckling. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är Kristina Alvendal också vice ordförande för Svenska Bordtennisförbundet. När bordtennissäsongen nu drar i gång vill hon se fler idrottslokaler, ett tätare samarbete med fastighetsägare och en stadsplanering där pingisborden får plats från början.
– Man måste ha någonstans att spela, säger Kristina Alvendal i Fastighetssveriges lördagsintervjun.
För Kristina Alvendal började engagemanget i svensk bordtennis inte med ett styrelseuppdrag. Det började med en halltid som försvann.
Som pingisförälder i Norrtulls SK i Stockholm fick hon för några år sedan beskedet att klubben skulle förlora nio timmar i veckan. För en förening som är beroende av skolornas idrottshallar var det ett hårt slag.
– Politiken lyfter gärna fram idrotten som viktig för att ge ungdomar en meningsfull fritid och hålla dem borta från problem. Men om föreningarna inte har förutsättningar att bedriva verksamheten blir det förstås svårt, säger hon.
Med sin bakgrund i politiken i Stockholms stad började Alvendal undersöka vad som låg bakom problemen. Flera skolor hade slutat upplåta sina hallar till föreningsverksamhet, samtidigt som andra anläggningar stängdes för renovering.
– Det visade sig då att, om jag minns rätt, 35 av stadens 126 kommunala skolhallar stod stängda för föreningsidrott.
Orsakerna varierade. Det kunde handla om rektorer som inte ville administrera uthyrningen, avsaknad av elektroniska lås eller brist på vaktmästare. Frågan växte till ett engagemang för idrottens anläggnings- och lokalfrågor.
Rundabordssamtal, artiklar och möten med politiker och tjänstemän följde. Till slut fick frågan ett bredare genomslag, inte minst när den svenska bordtenniseliten skrev under en debattartikel om att Stockholms stad monterade ned pingisen.
Vägen in i förbundsstyrelsen har även kantats av erfarenheter som följer med en elitspelande son. Dessutom är hon utbildad distriksdomare. Kristina Alvendal sedan fått ett bredare perspektiv på svensk bordtennis. I dag är hon vice ordförande för Svenska Bordtennisförbundet, där arbetet bland annat handlar om styrning, organisationsutveckling och professionalisering.
– Vi har rekryterat en ny generalsekreterare, fått en ny ordförande och arbetar med att skapa bättre strukturer. Att professionalisera ett idrottsförbund som växer kraftigt är en stor del av vårt arbete.
Lokalerna avgör
Till vardags arbetar Kristina Alvendal på uddrag av regeringen med att snabba på beslutsprocesserna på det relativt ninrättade Accelerationskontoret. Kombinationen av fastighets- och samhällsfrågor och engagemanget för bordtennis gör frågan om lokaler särskilt intressant.
För fastighetsbranschen ser hon flera möjligheter att bidra.
– Det handlar framför allt om ställen att vara på. Här kommer dock momsproblematiken in, när lokaler ska hyras ut till idrottsföreningar.
Samtidigt finns det, enligt Alvendal, goda exempel på samarbeten mellan privata fastighetsägare och föreningar. Hon lyfter också fram möjligheten att använda tillfälliga lokaler i samband med stadsutvecklingsprojekt och så kallade placemaking-projekt där man öppnar en temporär pingislokal.
En sådan satsning kan både skapa liv i ett område och fungera som en inkörsport till sporten. Tillsammans med en förening kan fastighetsägaren låta människor prova på bordtennis och samtidigt bidra till att rekrytera nya utövare.
– För vissa sporter krävs det faktiskt inte så mycket. Man behöver ett bra golv och tillräcklig takhöjd. I övrigt är bordtennis förhållandevis flexibel när det gäller lokaler. Därför finns det stor potential, förklarar Kristina Alvendal.
Just flexibiliteten gör bordtennisen intressant i stadsutvecklingen. Det krävs inte nödvändigtvis en specialbyggd idrottsanläggning för att skapa plats för sporten. Men lokalerna måste finnas – och vara tillgängliga.
Idrotten måste in tidigt
Frågan handlar dock om mer än pingisbord. För Alvendal är den en del av en större diskussion om hur attraktiva och levande stadsdelar skapas. Hon vill se att idrottsplaneringen kommer in tidigare i stadsbyggnadsprocessen. Historiskt har hon sett flera exempel där kommuner planerat nya stadsdelar samtidigt som befintliga idrottsanläggningar byggts bort.
– Kostnaderna ökar, kalkylerna går inte ihop och då skär man ned på ambitionerna. Resultatet blir att man har rivit en anläggning som fungerade väl utan att den nya någonsin kommer på plats.
Hon pekar på Värtahamnen i Stockholm, där planen varit att bygga en ny skola med tillhörande idrottshall. Nu råder osäkerhet kring om skolan blir av, vilket också väcker frågor om idrottens plats i området.
– Vad innebär det för området? Blir det någon idrott alls, eller riskerar stadsdelen att bli mer avskalad?
Konsekvenserna kan bli konkreta för barnfamiljer. Om idrottsanläggningar saknas i den egna stadsdelen kan föräldrar behöva skjutsa barnen till andra delar av staden eller till andra kommuner.
– Samtidigt förs en politik som syftar till att minska biltrafiken. Kombinationen är problematisk, menar Kristina Alvendal.
För ungefär ett år sedan lade hon fram ett yrkande vid Riksidrottsmötet om att ge Riksidrottsförbundet i uppdrag att utveckla en tydligare strategi gentemot landets kommuner. Arbetet pågår nu.
– Det här är något som både kommuner och idrottsrörelsen måste arbeta mer systematiskt med. Det finns verktyg och metoder, men de måste användas.
En växande sport
När bordtennisen nu går in i en ny säsong sker det mot bakgrund av en tydlig tillväxt. Sporten är fortfarande mindre än exempelvis fotboll och ishockey sett till antalet licensierade spelare, men intresset har ökat.
Svenska Bordtennisförbundet har omkring 430 föreningar och strax under 16 000 licensierade spelare. Enligt Alvendal har antalet fördubblats under de senaste åren.
– Det kanske låter lite, men samtidigt handlar det om en tillväxt på ungefär 100 procent och det är de som tävlar i nationella tävlingar runt om i Sverige. Framgångarna på den internationella scenen har bidragit. Spelare som Truls Möregårdh, Anton Källberg, Stina Källberg och Matilda Hansson har blivit förebilder för nya generationer. Nu har även Elias Ranefur gjort en sensationell entré på värdsscenen.
Samtidigt uppskattar förbundet att omkring 200 000 personer spelar pingis i Sverige regelbundet. Till det kommer alla pingismatcher på arbetsplatser och i skolor. Exakt hur många som spelar är svårt att fastställa.
För att tillväxten ska fortsätta behövs dock mer än sportsliga framgångar.
– Det viktigaste är anläggningar. Man måste ha någonstans att spela. Bordtennis är ingen utomhussport om man vill träna och tävla på allvar.
Fler spelare innebär också ett behov av fler tränare, domare och funktionärer. Där spelar föreningarna en central roll, menar Kristina Alvendal.
– När en sport växer krävs det fler människor runt omkring verksamheten, slår hon fast.
Engagemanget som ledarskola
Kristina Alvendals dubbla roller innebär också att hon kan jämföra arbetet inom näringslivet med idrottens sätt att bygga organisationer och skapa resultat.
En skillnad är att idrottsrörelsen i stor utsträckning bygger på ideellt engagemang. Människor lägger tid och kraft på verksamheten utan ekonomisk ersättning.
– Tänk om man kunde skapa samma typ av engagemang på en arbetsplats. Alltför många människor går till jobbet främst för lönen. Till idrotten går man för att det är roligt och för att man vill åstadkomma något tillsammans.
Hon beskriver idrotten som en ledarskapsskola där det gäller att få människor att samlas kring en idé och en gemenskap. Det kan handla om att få funktionärer att stiga upp tidigt en lördagsmorgon, bära tunga pingisbord och städa efter en tävling – utan betalning.
– Entusiasmen inom föreningslivet är något man faktiskt kan bli lite avundsjuk på, ler hon.
När bordtennisen går in i en ny säsong handlar hennes engagemang därför om mer än själva matcherna. Det handlar om förutsättningarna för att människor ska kunna mötas, utvecklas och fortsätta spela.
Och om att se till att det finns plats för sporten – även när nästa stadsdel växer fram.
