Den gröna industriomställningen går framåt – men kunde gå smidigare och fortare. Det menar Kristina Alvendal, nationell industrisamordnare på Accelerationskontoret. Hon och hennes kollegor är inte främmande för att elda med blåslampa under myndigheter och organisationer när det går för långsamt.
– Det är det svenska myndighetsväsendet som behöver ändras, säger Kristina Alvendal till Fastighetssverige.
I Sverige planeras, eller har påbörjats, storskaliga och strategiska projekt och investeringar för grön industriomställning. De här projekten befinner sig i olika faser, med olika risker och även potentiella flaskhalsar. Regeringen behöver kontinuerligt ha en god överblick över och kunskap om stora industrietableringar och företagsexpansioner och för att säkerställa en snabbare och mer effektiv omställning behövs en löpande uppdaterad bild av läget för de olika projekten.
Kristina Alvendal är nationell industrisamordnare på Accelerationskontoret, vars uppdrag går ut på att ta fram lösningar på målkonflikter för industrins gröna omställning, samt proaktivt initiera åtgärder innan problemen uppstår. Kortfattat kan Accelerationskontoret kallas ”statens problemlösare”.
– Accelerationskontoret är än så länge den enda aktören som också har fått en verktygslåda att göra någonting åt systemfelen. Förutom att vi har ett förhandlingsmandat och möjligheten att teckna överenskommelse i de enskilda fallen, så är det ju ofta så att de här fallen kan härledas till ett större systemfel. Vi har möjlighet att komma med förslag på ändrad lagstiftning, om det behövs. Vi har också möjlighet att komma med inspel till ändrade regleringsbrev och instruktioner till myndigheterna.
För Alvendal står det utom tvivel att det är svenska myndigheter och myndighetsväsendet som behöver ändras. Tre huvudsystemfel har identifierats.
– Det första är att myndigheter i Sverige inte mäter tid. För näringslivet så är tid pengar och när man då blir beroende av olika myndigheter på olika sätt och vis, så rår man inte längre över den kanske mest kostsamma ingrediensen, det vill säga tid. Det kan till exempel gälla tillståndsprocesser och detaljplaner. Man kan inte ens få besked om när man kan få besked. Hur ska man kunna förhålla sig till en sådan typ av förutsättning?
Det andra systemfelet, som Kristina Alvendal menar är på tapeten ofta, är att statliga myndigheter kan överklaga varandras beslut.
– Överklagan av beslut borde vara exklusivt för företag och privatpersoner och inte statens olika instanser. För om man som privatperson eller som företag har fått ett beslut ifrån en statlig aktör, då måste man ju kunna lita på att det gäller. Det här med att statliga myndigheter kan överklaga varandras beslut är en otroligt märklig ordning som vi har skapat i Sverige.
Det tredje systemfelet handlar, menar Alvendal, om att myndigheter inte anser sig ha ett konsultativt eller rådgivnade uppdrag.
– Det handlar ju om att göra det enklare för företag eller privatpersoner att göra rätt. I dag, när man som privatperson eller företag eller annan myndighet undrar hur, till exempel, en väg, ett hus eller ett vindkraftverk ska byggas, svarar de allra flesta statliga aktörer att de tyvärr inte kan svara på det. ”Vi har inget konsultativt uppdrag, utan ni får utreda det som ni tror mest på. Sedan kommer vi säga om det var bra eller dåligt”.
– Då hinner det gå tre, fyra år av utredande. Sedan säger den statliga myndigheten ”nej, det var inte bra, ni får börja om från början”.
Nu har, menar Kristina Alvendal, politiken och de olika branscherna identifierat vilka problemen är och en generell förändring i arbetssätt är nära förestående.
– Vi tänker att man borde ge de statliga myndigheterna i uppdrag att själva identifiera vilka tillståndsprocesser som bör tidsättas, till exempel. Det kan också tänkas att det är bra om någon talar om för dem vilka tidsprocesser som ska tidsättas.
I linje med detta har Finansdepartementet gett länsstyrelserna i uppdrag att följa upp hur åtgärder bidragit till förkortade handläggningstider. Men det finns 21 länsstyrelser och ungefär 15 olika uppfattningar om hur uppdragen ser ut.
– När det gäller statliga överklagansärende så kommer accelerationskontoret inom kort att komma med förslag, både på regleringsbrev och på lagstiftningsförändringar som vi tror behöver göras. Det handlar bland annat om att instruera myndigheter att inte göra någonting som de inte har fått i uppdrag att göra.
Men eftersom ni jobbar med enskilda fall, blir det då inte svårare då att få till någon slags generell förändring?
– Vi tycker att casen är grunden för att vi ska kunna lyfta frågan och påverka systemet. Vi har varit inne i massor av olika case där man till exempel inte ens har kunnat få besked om när man ska få besked. Då blir det ju uppenbart att frågeställningen om att man måste mäta tid, den måste upp på bordet.
