Stadsbyggnadsexperten Kristina Alvendal har alltid bra dagar på Mipim. I år konstaterar hon dessutom att fastighetsmässan i Frankrike var mer personlig, trovärdigare och bjussigare. Så här en dryg vecka efter att dammet lagt sig serverar Kristina Alvendal här sina tankar efter 2024 års upplaga av den franska fastighetsfesten.
”Har du haft bra dagar, var det många som frågade på vägen hem från årets fastighetsmässa Mipim för ett par veckor sedan. Svaret är alltid detsamma för mig: Jag har alltid bra dagar på Mipim. Det blir helt enkelt vad man själv gör det till. Årets Mipim var på så sätt inte annorlunda.
Jag skulle dock vilja påstå att det personliga mötet verkligen stod i fokus på årets mässa. Mer än någonsin tidigare. Jag tror att behovet av att träffas för att hitta affärer, lösningar på framtida problem, skapa samsyn och gemensamt utveckla städer hållbart är större än tidigare. När möten, rutiner och avstämningar blir digitala och fler jobbar hemifrån blir det personliga mötet än viktigare. Detsamma gäller när omvärlden är full av narrativ och fake-news. Årets Mipim präglades därför också av djuplodande diskussioner under ibland välorganiserade event, såsom middagar och frukostdiskussioner.
Det är tydligt att alla närvarande vill åstadkomma något med sin närvaro. En aktör som bjuder in till ett frukostevent vill inte bara se omedelbar nytta för egen del utan även se till att olika människor träffar varandra för utbyte och relationsbyggande. På så sätt var årets Mipim också riktigt bjussigt. Det var många som bjussade på kontakter, insikter, erfarenheter och framtida samarbeten. Trots att jag varit en aktiv del av samhällsbyggnadsbranschen i över 30 år fann jag mig i nära diskussioner med människor jag inte tidigare träffat. Då de stora eventen har blivit mindre och färre finns utrymme för kvalitativt utbyte. Framöver efterlyser jag fler seminarier inom vissa spetsområden – inte bara teman som ”investera i vår region”. Detta behöver göras på ett sätt som väcker intresse och uppmärksamhet. De små scenerna med de mumlande fransmännen känns passé.
Den fråga som just nu bubblar överallt är förstås hållbarhet. Tack vare Stockholmsmontern blev återbruk en stor snackis. Montern som såg ganska ofärdig ut bestod av återbrukat material från tidigare års montrar. Möblerna var ihopsnickrade på ett sätt som ledde till tvivel om de ens skulle hålla för att avlasta trötta fötter. På något sätt kändes dock Stockholm mer trovärdig i sitt hållbarhetsarbete än vad som kunde skådas genom ett besök i Saudiarabiens stora paviljong. De stora och lite smått galna projekten i hållbarhetens namn är spektakulära, ofantliga och därmed intressanta. De lockar till diskussioner och många tankar. De leder mig också till nästa spaning: trovärdigheten. Tiden har gått för städer, regioner och länder som inte är trovärdiga i sina budskap och visioner. Det man vill åstadkomma genom byggnader och infrastruktur måste också följas av mjuka värden såsom livskvalitet, mänskliga rättigheter, demokrati med mera. De länder som inte står för dessa värden är nästan helt utrensade från Mipim.
En sista reflektion jag tar med mig från årets Mipim är de som inte är på plats. För mig har det alltid varit självklart att vara med där andra människor möts. Hur vet man vilka möten som är givande om de aldrig äger rum?! Det är bara att konstatera att de möten som sker i Cannes under Mipim inte kan ske någon annanstans. Sker de någon annanstans är det ett annat möte och inte det mötet man missade.”
Kristina Alvendal
Samhällsbyggare och stadsbyggnadsexpert
