I veckan kom Produktivitetskommissionen med sitt delbetänkande, med Kristina Alvendals rapport som bilaga. Fastighetssverige tog ett snack med Alvendal om hennes tankar kring rapporten, delbetänkandet och vägen framåt för svenskt bostadsbyggande.
För ett drygt år sedan tillsatte finansminister Elisabeth Svantesson Produktivitetskommissionen, med syfte att titta på ett antal områden i svensk samhällssektor, som skattesystem, arbetsmarknad och offentlig sektor, för att utreda varför Sverige tappar i tillväxt och produktivitet jämfört med omvärlden. Ett av områdena som granskades var bygg och bostad.
Inom det sistnämnda segmentet gavs Kristina Alvendal uppdraget att skriva en rapport om de ineffektiva stadsbyggnadsprocesserna. I den rapporten, som Kristin Alvendal lämnade till kommissionen i januari, utgår hon från konkreta exempel och ger förslag på hur man ska göra saker annorlunda, närmare bestämt 113 konkreta förslag på förändringar.
– Jag kan, glädjande nog, konstatera att Produktivitetskommissionen tagit med väldigt många och stora delar av min rapport i betänkandet, säger Kristina Alvendal.
– Min rapport tar upp om inte samtliga så i varje fall större delen av de problem som vi haft under många år vad gäller spretigt och fragmentariskt regelverk, ledtider, samhällskostnader, statliga myndigheters agerande, kommuners arbetssätt och kompetensfrågor.
Tid – och hur man förhåller sig till tid – är, menar Kristina Alvendal, en av de viktigare delarna av delbetänkandet och hennes rapport.
– Det finns inga incitament inom offentlig sektor att hålla tiden. Tiden som vara har inget pris och det jobbas väldigt frikostigt med tid. Tidsplaner hålls inte utan skjuts på framtiden. Behöver man utreda mer så flyttar man fram deadline. Veckor blir till månader som blir till år.
Det här är inte enskilda personers fel, menar Alvendal, utan systemfel. Dels handlar det om hur kommunerna jobbar; man funderar sällan på varför det måste ta tre år att ta fram en detaljplan. Varför kan det inte ta två, eller ett och ett halvt? Man har inte med sig den frågeställningen utan jobbar på som man alltid har gjort.
– Det kan också handla om hur politiken förbereder sig för beslutfattande, att man bordlägger ärenden eller inte arbetar med effektiva delegationsordningar, säger Kristina Alvendal.
– När man sedan tror att man är klar, efter ett antal år, så kommer kanske en statlig myndighet in i bilden och säger att de inte tycker planen är bra. De skulle naturligtvis ha kommit in fem år tidigare och varit en del av detaljplansprocessen, men har inte det uppdraget idag.
Den tredje delen består i överklagandesystemet, som också kan gör att processen drar ut alldeles för långt på tiden. Här menar Kristina Alvendal dels att överklagansmöjligheterna idag är alldeles för frikostiga idag. Dessutom jobbar inte heller de instanser som ska pröva överklagandet utifrån några incitament att hålla tider eller ha maxtid för handläggande. Aspekter som bidrar till fördröjningen.
– Det råder en kraftig överbyråkratisering i Sverige. Man vågar inte fatta beslut av rädsla för att det ska bli fel och få gör man hellre fem utredningar extra som kanske inte riktigt är nödvändiga för en detaljplan, till exempel. En ganska tydlig etikett på offentlig sektor lyder: ”Alla tror att de gör det de ska, men alla gör mer än de borde”.
Men är det inte bra att saker får ta tid när det gäller så stora processer som stadsdels- eller bostadsbyggande?
– Ibland handlar det ju om rätt så knepiga områden och då är det ju legitimt att det tar sin lilla tid – men det är inte legitimt att en tidsplan skjuts på framtiden för att länsstyrelsen inte svarar på remisser i tid utan kräver tre månaders extra betänketid. Eller skjuts upp en månad på grund av att handläggaren på kommunen är sjukskriven. Eller att Trafikverket kommer in två år in i processen och vrider tillbaka klockan till noll bara för att de inte var med från början, säger Kristina Alvendal.
– Det här handlar inte om att demokrati inte får ta tid, det handlar om bristande planeringsförmåga. Varför kan inte kommuner och offentlig sektor jobba lite mer som privata företag på det sättet? Jag drar en parallell till konsultföretag i min rapport: har man en deadline den 25 maj 2025, då är deadline det datumet. Då har man lovat sin uppdragsgivare att allt ska vara klart och då planerar man utefter det. Men så jobbar inte offentlig sektor. Där ses alltid tiden som den flexibla delen och det gör man för att man hela tiden kan ”skicka räkningen vidare”.
– Både i delbetänkandet och i min rapport finns ett antal konkreta förslag för hur man ska få ner tidsåtgången, förklarar Kristina Alvendal.
– I rapporten och i delbetänkandet föreslås en gräns för hur lång tid en detaljplan ska få ta. Går man över den tiden så får kommunen stå för merkostnaden. Så är det ju inte idag, idag är det fastighetsägaren som får ta smällen.
Produktivitetskommissionen slår i sitt delbetänkande fast att bostadsbyggandet hämmas av krånglig byråkrati och att förändring behövs. Man föreslår bland annat en översyn av planmonopolet med inriktning mot att ta ökad hänsyn till de samhällsekonomiska värdena och skärpa kravet på kommunerna att möjliggöra fler bostäder.
Produktivitetskommissionen föreslår också en genomgripande översyn av bostadsmarknadens regelverk. Syftet är att förbättra förutsättningarna för nybyggnation och därmed fler, billigare och bättre bostäder. Kommissionen föreslår även fri hyressättning i nyproduktion, med ett tydligare skydd för hyresvärd och hyresgäst jämfört med tidigare förslag.
Finansminister Elisabeth Svantesson har nu tagit emot delbetänkandet från Produktivitetskommissionen.
