Hur kan bostadsförsörjning och olika aktörer bidra till en stadsutveckling som tar hänsyn till fördelningen av en alltmer ojämlik ytanvändning?
Pernilla Hagbert, forskare på KTH, höll under onsdagen ett webbsänt föredrag, ”Boende som en arena för omställning”, där hon resonerade kring omställning av bygg- och bostadssektorn och antaganden kring vem som ska driva en mer socio-ekologisk utveckling. Eventet presenterades av CMB tillsammans med Urban Futures.
Som med så många andra begrepp har det nästan gått troll i orden ”omställning” och ”hållbarhet”. Alla pratar om det, med det är få som faktiskt ställer om på riktigt, om man ska tro Pernilla Hagbert.
– En aspekt av och en grundförutsättning för omställning är att vi måste ha en idé om vad det är vi planerar vår väg till. Vi kommer inte att ”råka” hamna i en hållbar framtid; för det krävs styrning och planering.
Man kan, menar Pernilla Hagbert, märka av en växande likströmning när det pratas om hållbarhetsomställning. Den tar sig uttryck i dels avsaknad av tydliga visioner, dels i missad bredd när det gäller berättelser och visioner som också behöver finnas.
– Det är komplext; vi pratar inte om en enda omställning utan om flera transformationer på olika sätt och på olika skalor. I all planering, arkitektur och byggande handlar det om att skapa en framtid, men vi är ganska dåliga på att, i branschen, explicit prata om vad det är för antaganden och visioner som ligger bakom.
I samhällsbyggnadsbranschen så finns det en massa begreppsförvirringar när det gäller vad som marknadsförs som hållbart.
– Ofta pratar man, till exempel, om grönt byggande. Jag diskuterade för inte så länge sedan med en landskapsarkitekt om begreppet ”green bling”, att vi smyckar en i övrigt ganska konventionell byggbransch med grönt, bokstavligen. Man bygger in ”gröna” väggar och tak i en i övrigt konventionell struktur; man grönmålar något som är icke hållbart.
När man pratar om en hållbar bostadsutveckling eller stadsutveckling, vad är det man menar då? Vilka innovationer pratar man om?
– Det handlar ofta om energieffektiva byggnader, implementering av ny teknik – men är det hållbart bostadsbyggande och stadsbyggande? Lägenheterna är ganska konventionella och byggda på samma sätt som de senaste 20, 30 åren.
”Klimatsmart boende” är ett uttryck som sprider sig. Vad menar man med det?
– Det är mycket fokus på vissa utvalda delar. När man pratar med boende om hållbarhet och klimatomställningen så relaterar väldigt många till sopsortering. I Sverige är vi väldigt bra på det, så det är en stark del av berättelsen. Och det är jätteviktigt ur ett materialåtervinningsperspektiv, men inte nödvändigtvis en del i att nå våra klimatmål. Det här är ytterligare ett bevis på begreppsförvirringen.
Det som behövs är snarare en systemförändring, en transformation innebär att många saker måste förändras samtidigt – vilket kan vara svårt att hantera, menar Pernilla Hagbert.
– Tittar man på klimatmålen för specifikt byggsektorn så finns det fem huvudstrategier. Alla dessa måste förändras samtidigt. För det första måste vi röra oss mot en näst intill fossilfri energimix. Där har vi ganska god utgångspunkt i Sverige, även inom bygg- och fastighetssektorn.
Andra punkten gäller befintliga byggnader, som måste energieffektiviseras, vilket också görs i stor utsträckning och har fått stort fokus. Ju närmre vi kommer en fossilfri energimix, desto mindre viktigt verkar energieffektiviseringen bli. Strategierna samspelar alltså. Den tredje strategin, förbättrade produktionsprocesser, sker också; det handlar om allt från material till byggprocesserna och om att minska inbyggda utsläpp.
– Alla dessa tre punkter pratar vi om, men när det gäller de övriga två strategierna är det som att svära i kyrkan. Vi kommer inte att nå klimatmålet i den svenska bygg- och infrastrukturmiljön om vi inte minimerar nyproduktion. Det här är en jättestor fråga.
Det här hänger ihop med den sista punkten, effektiviserad användning av byggnadsytor.
– Vi måste använda det befintliga beståndet mycket bättre än vi gör. Vi behöver också skafa oss en överblick av det befintliga beståndet som vi inte riktigt har.
Det här går hand i hand med rättviseimplikationer, menar Pernilla Hagbert.
– Vi ser en ökande ojämlikhet vad gäller fördelningen av yta, både vad gäller bostadsyta – ökad trångboddhet i vissa grupper och ökat överflöd i andra – och vad gäller tillgång till grönytor, service, tjänster och publika, urbana rum.
– Ska vi nå klimatmålet så krävs det en ändrad användning och omfördelning av yta. Jag brukar i det här läget beskyllas för att vilja appropriera människors hus och hem, men det jag är ute efter är den politiska diskussionen av vad omställning och hållbarhet faktiskt innebär, det vill säga det jag var inne på förut: Är hållbarhet att nyproducera bostadsområden? Nej, det kommer inte att, i tillräcklig omfattning och tillräckligt snabbt, hjälpa oss att nå klimatmålet.
Det här leder till frågan om vad vi ska prioritera som samhälle, hävdar Pernilla Hagbert. Är det allmännyttiga funktioner och samhällsändamål vi ska bygga, som till exempel ny sjukvård?
– Vi kan konstatera att det inte är bostäder i det övre segmentet som bör få äta upp utsläppsbudgeten. Det pratas mycket om effektivitet, men kanske är det dags att börja prata om tillräcklighet. Tillräcklighet i bostadsbyggande, vad gäller att minimera nyproduktion, vad gäller våra anspråk på resurser.
Kanske är det också dags, menar Pernilla Hagbert, att plocka fram det svenska begreppet ”lagom” som måttstock för rättvisebegreppet.
– Det vi har ska räcka laget om.
