Det finns påträngande krav på kommunernas handläggningstid när det gäller detaljplanearbetet – inte minst från byggsidan, som ofta menar att det går för långsamt. Men den nya lagen från 2015 som skulle göra processerna snabbare har lett till motsatsen. Det visar Sveriges Kommuner och Regioners kommunenkät om detaljplanearbetet för bostäder.
– Hur lång tid tar en detaljplan egentligen? Det är svårt att svara på, säger Kristina Isacsson, ansvarig för plan- och byggfrågor på SKR.
En detaljplan kan vara hur stor eller hur liten som helst. Den kan vara jättestor och innefatta jättemånga bostäder eller en stor industri, till exempel, eller en minimal åtgärd, som till exempel en justering av en fastighetsgräns eller en enskild byggnad. Spannet är väldigt stort, men processerna är desamma oavsett storleken.
Det finns två aspekter att ta hänsyn till: dels tiden från planuppdrag till antagande, dels tiden från samrådsstart till antagande.
– Anledningen är att man oftast tror att detaljplaner startar i och med planuppdraget, men punkten ”planuppdrag” är inte definierad i lagstiftningen utan bestäms av kommunerna. Alltså definierar kommunerna själva när man tycker att man startar, förklarar Kristina Isacsson.
Tiden från samrådsstart till antagande är däremot reglerad i plan- och bygglagen, varför den variabeln togs med som något av en kontrollinstans.
– Vi trodde, när vi började med våra undersökningar för tio år sedan, att tiden mellan planuppdrag och antagande skulle variera mycket. Det gör den inte, det är väldigt stabilt. Vi ser också så att tiden från samrådsstart till antagande följer det här: den är ofta hälften så lång, oavsett hur lång den totala tiden är.
Det som används i undersökningen är en mediantid, eftersom det kan finnas detaljplaner i stocken som går antingen jättefort eller jättelångsamt. Om man då lägger planerna i en lång rad och tar den i mitten så tar man bort en del av effekten av de så kallade ”svansarna”, som sticker ut i bägge ändar.
För att kunna göra om detta till en allmän jämförelse och se hur det ser ut, strukturellt sett, läggs alla svar i olika ”boxar”. Sedan ser man hur många kommuner som svarat att det tar ”under ett år”, ”under två år”, ”under tre år” eller ”mer än tre år”. Ungefär 45 procent har svarat att man har en planläggning som ligger på mellan noll och två år – men det är också en ökande mängd som svarar att det tar mer än tre år.
– Jämfört med våra tidigare undersökningar vi gjort kan man se ett ganska tydligt mönster: tiderna har blivit längre.
– Den här utvecklingen har vi sett under ett antal år. Man behöver ju fundera på varför det ökar mycket i gruppen där det tar lång tid? Vad beror det på i den enskilda kommunen och vad beror det på i kommunkollektivet i stort, undrar Kristina Isacsson.
I den enskilda kommunen kan man, menar hon, behöva titta på orsakerna. Är det till exempel så att man för tillfället har en stock med besvärliga detaljplaneärenden som tar lång tid, har det varit någon organisatorisk förändring eller har det blivit mycket fler krav på utredningar som slår i alla våra planer?
– Generellt kan man behöva titta på vad som hänt med detaljplaneinstrumentet. 2014 fanns det ett enkelt planförfarande att använda. Det togs bort 2015, med syftet från lagstiftaren att det skulle bli kortare planprocesser. Så har det inte blivit, eftersom det inte blev enklare. Man tog i stället bort möjligheten för små planer att gå igenom fort. Vi tror att den förfarandeändring som skedde där har gett ganska stort utslag.
Många andra förändringar i lagstiftningen har också skett: EU-frågor har kommit in som har påverkat, artskydd har blivit en större fråga och hur dessa har implementerats har också påverkat tidsåtgången.
– Det finns också en tendens just nu att man ska utreda väldigt många frågor väldigt djupt i väldigt många detaljplaner och det är klart att det slår på tiderna. Här finns något att bena i, både vad gäller organisation och effektuerande av detaljplaneläggning – men också runt de statliga kraven på vad detaljplaner ska innehålla och hur detta spelar eller inte spelar med önskan om att detaljplaneläggningen ska gå fort från kommunernas sida, avslutar Kristina Isacsson.
