Med sina 150 år i tjänst står Packhuskajen i Göteborg inför en nödvändig modernisering. Det handlar bland annat om att möta stigande vattennivåer och framtidens klimatutmaningar. Skanska står för entreprenaden i de olika deletapperna och har under projektets gång ingått så kallad partnering med Göteborgs stad. Fastighetssverige har pratat med Emma Wanngård, projektledare på Skanska, om fördelarna med samarbetsformen – och om det knepiga med att påla utanför en opera.
Packhuskajen är en av Göteborgs mest kulturhistoriska platser och en viktig del av det befästningsverk som omgav det gamla Göteborg. På uppdrag av Göteborgs Stad genomför Skanska just nu en omfattande upprustning av kajen. Ett projekt i samverkan som kombinerar kulturhistorisk hänsyn med innovativa och hållbara lösningar för att stärka stadens klimatanpassning.
Projektets entreprenadform och samverkan har format arbetet och utmaningar har uppstått längs vägen – och skapat möjligheter. Projektformen har dessutom ändrats lite över tid, vilket också har påverkat projektet. Emma Wanngård, projektchef på Skanska, pratar på ett CMB-anordnat seminarium på Chalmers om hur hon tog över projektet från Skanskas sida för en tid sedan.
Ett komplext projekt
– Vi befinner oss mitt i centrala Göteborg, vilket ger förutsättningarna för projektet. Det är inte bara att bygga här inne: vi påverkar trafiken och vi påverkas av den, vi har boende runt omkring oss och vi har verksamheter som ligger vägg i vägg med där vi ska bygga. Allt detta ska kunna fungera samtidigt som vi bygger, förklarar Emma Wanngård.
Att restaurera och bygga om Packhuskajen mitt i centrala Göteborg är alltså inte att likställa med andra projekt av typen där man, mitt i ingenstans på en åker, lägger ner en VA-ledning. Nej, det här är vad man skulle kunna benämna ”ett komplext projekt”.
– Den gamla kajen hade sättningar, den var 150 år gammal och behövde restaureras. Vi bygger en helt ny kaj och lägger även till ett älvkantsskydd för att kunna ta tillfälliga ökade vattenmängder. Vi byter heller inte bara ut ”ett mot ett”, utan höjer även upp kajen ungefär en meter, berättar Emma Wanngård och fortsätter:
– Men det där är grundbeställningen: renovera kajen och lägg till ett älvkantsskydd. Renoveringen av Packhuskajen är indelad i etapper, som i sin tur är uppdelade i huvuddelar. Den första, etapp 1, är den som börjar utanför Kasinot, det var där man började. Den etappen är i dag renoverad och klar. Den andra etappen, vid Maritiman, är också renoverad och klar, den tredje ska överlämnas inom kort och vi har precis påbörjat den längsta sträckan, den som går utanför operan.
Tankarna om renovering började med något som kallas kasinobryggan. Det är den del av Packhuskajen som ligger utanför det gamla Tullhuset, den byggnad som blev kasino 2002. 2014-2015 byggdes kajen utanför kasinot om och i den vevan ville man titta på kajen innanför. Den befanns vara i någorlunda gott skick. När man ändå var där så tittade man även på den övriga kajen. Den var inte i gott skick, utan höll på att röra sig utåt i vattnet.
Då påbörjades diskussioner i Park- och naturförvaltningen om hur kajen skulle kunna räddas. Problemet var att det fanns väldigt lite underlag på hur kajen var uppbyggd. De få uppgifter man hade visade sig dessutom inte stämma. Till detta kom också att man gjort saker på 1990-talet, där man meddelat att man gjort en sak men i själva verket hade vidtagit en helt annan åtgärd.
På stadens kontor böljade långa och jobbiga diskussioner om huruvida man överhuvudtaget skulle fortsätta arbetet. Men till slut beslutade man sig ändå för att köra och efter ombudsrundor fick Skanska uppdraget för restaurationen och ombyggnaden. Först för enbart etapp ett, för att testa och se hur det hela skulle gå.
Det böljade långa och jobbiga diskussioner
Efter att restaureringen av första etappen var klar och Göteborgs stad skulle gå vidare med resterande delar, var man nöjd med arbetsprocessen och den större dialog och tätare kontakt med entreprenören man haft – vilket gjorde att man valde partneringmodellen framåt.
– Att vi skulle få de fortsatta etapperna var ingenting som man kunde ta för givet. Det kan finnas både för- och nackdelar med att känna till ett projekt. Det var en sedvanlig upphandling och vi är otroligt glada att vi vann den, säger Emma Wanngård.
Att jobba i partnering, eller samverkan, med en stad som uppdragsgivare – vad skulle du säga är den största skillnaden mot att arbeta med en privat uppdragsgivare?
– Staden kommer med ganska tydliga förhållningsregler när det gäller vad de vill, vad de får och kan göra. Jobbar man mot en privat beställare så har de oftast större friheter att justera sin lösning eller ta egna beslut. Staden är styrd av politik och kulturbevarande intressen.
Men när ni har gått in ett samverkansprojekt, hur väger ni vad ni får göra, kan göra och vad ni måste göra. Hur prioriterar ni?
– När vi sätter upp riktpriset, då måste vi titta på vad vi är beställda att göra, varken mer eller mindre. Det priset ska ju sedan täcka vad vi faktiskt ska göra. Vi diskuterar även risker, men de ligger i en separat del. Det handlar om öppen redovisning: vi visar vad våra kostnader blir och uppdaterar löpande för att hitta bättre lösningar, förklarar Emma Wanngård.
Så vad gör en sådan sak som till exempel oljepriset, som sticker i väg nu?
– När vi sätter riktpriset så har vi delvis tittat lite på var de stora kostnader i projektet ligger och vad vi känner vi att vi behöver köpa in tidigt och lagerhålla för att möta eventualiteter och för att kunna hålla vårt pris. Vi förbereder oss noggrant för det – men allt går ju inte att förutse. Kriget i Ukraina kom, till exempel, och satte allt ur spel. Det är inget vi rår för, men är en så pass stor ändrad förutsättning så att vi får se över räkenskaperna tillsammans igen, menar Wanngård och fortsätter:
– Det är viktigt att lägga väldigt mycket tid och kraft på ifrågasättande av riktpriset, för sedan, när man väl ska köra, då vet både entreprenör och beställare vad vi går in med och vad vi har att förhålla oss till. När man har satt spelreglerna tydligt så blir det lättare att prata. Det här med oljepriserna är ett bra exempel, det beror på det som händer i omvärlden nu och det kan ju inte vi ha förutsett. Då får man förhandla om. Jag tycker att det bäddar för att man kan ha väldigt rimliga diskussioner.
Där måste det vara knäpptyst
Packhuskajen-renoveringen kommer snart att påbörja etappen framför Göteborgsoperan. Ett problem som då kommer på tapeten är den studio som operan har, där man spelar in musik.
– Där måste det vara knäpptyst. Då är det inte så bra att vi står utanför och pålar just då. Här skulle vi ju kunna ta rollen som entreprenör och säga att vi bara ska bygga kaj, så det är väl strunt samma vad operan tycker. Det är stadens problem. Men det är väl också det man vill komma fram till med samverkan; att när man har en bra dialog så blir det väldigt naturligt och lätt att hjälpas åt. Men det krävs att båda bjuder till, säger Emma Wanngård och avslutar:
– Samverkan är projektberoende och människor spelar roll. Samverkan är inte alltid rätt – men ibland helt rätt.
