Komplexa utmaningar – men lösningarna finns. Det är slutsatserna i den utredning om hyror för kulturverksamheter som Katja Lindqvist, docent vid Lunds universitet, har gjort på uppdrag av VGR:s kulturnämnd. Utredningen är den första i sitt slag.
I dagarna har regeringen precis beslutat att Konstnärsnämnden får ett återrapporteringskrav att redovisa insatser för att utveckla den del av Kulturbryggan som stödjer nya finansieringsmodeller, till exempel förmedling av kontakter mellan kulturaktörer och privata finansiärer. Centrala museimyndigheter får också ett återrapporteringskrav att redovisa hur myndigheten arbetar för att bredda finansieringen av verksamheten.
I linje med detta har Katja Lindqvist, konstvetare och docent i företagsekonomi, på uppdrag av kulturnämnden i Västra Götaland utrett alternativa hyresmodeller för kultursektorn. Frågan är högaktuell då allt fler kulturverksamheter får dra ned på kärnverksamheten för att kunna betala kraftigt stigande hyreskostnader. Utredningens resultat har precis presenterats.
– Offentlig förvaltning är komplex, och det är inte alltid lätt att förstå varför hyrorna ökar mer än bidrag och anslag till kulturverksamhet. Min ambition är att tydliggöra detta och samtidigt lyfta fram goda alternativa modeller som både kulturnämnder och kulturorganisationer kan överväga, säger Katja Lindqvist.
Har du lyckats tydliggöra detta, och vad kom du fram till var orsaken?
– Uppdraget var att tydliggöra detta och, ja, min ambition är att det ska vara tydligt i rapporten. Orsakerna är knutna till samhällsekonomi och offentlig ekonomisk styrning. Kortfattat så finns inflation i samhället. Det blir synligt genom utvecklingen av konsumentpriser exempelvis, som mäts genom konsumentprisindex (KPI). Politiken fördelar skattemedel till ändamål som är prioriterade och fastslagna i offentliga budgetar. För att inte den offentliga ekonomin ska öka med inflationen, så ökar inte offentliga anslag med totala kostnadsökningar för exv löner och hyror. Detta är en medveten ekonomisk styrstrategi för en offentlig ekonomi som skapar incitament till effektivisering. 2022 och 2023 var inflationen dessutom hög, vilket skapade större klyfta mellan hyreskostnader och anslag.
– Utöver detta finns inom det offentliga systemet en nämnds- och förvaltningsspecialisering, där statliga/regionala/kommunala fastigheters förvaltning styrs genom en fastighetsnämnd eller motsvarande, medan stöd till kulturverksamheter fördelas genom en kulturnämnd. Dessa två är i regel inte i kontakt med varandra vad gäller utvecklingen av hyror resp. anslag och bidrag. Men vissa kommuner har löst detta problem genom att kommunala fastighetsbolag hyr ut lokaler till olika förvaltningar, som sedan kan justera anslag och bidrag till kultur utifrån hyresutvecklingen, förklarar Katja Lindqvist.
Du vill lyfta fram alternativa modeller som både kulturnämnder och kulturorganisationer kunde överväga för att få kalkylen att gå ihop bättre. I utredningen kommer du fram till att lösningarna finns – men också att det handlar om komplexa utmaningar. Varför är utmaningarna så komplexa och vilka lösningar fann du?
– Jag har berört detta i föregående svar. Det finns flera utmaningar. En är som sagt de politiska och förvaltningsmässiga stuprören jag beskriver ovan. En annan är att det tenderar att finnas efterfrågan på mycket mer resurser än vad politikerna har tillgång till, även inom kultursektorn. Det är helt enkelt alltid många fler som vill ha del av offentliga medel än som finns i ”kassakistorna”. Dessutom beror specifika budgetbeslut på de politiska beslutsfattarnas prioriteringar. Frågor om skattenivåer och prioriteringar är i slutänden politiska, säger Katja Lindqvist.
– Jag nämnde i föregående svar den ”internhyresmodell” som vissa kommuner tillämpar, som undviker problemet med brist på samordning mellan nämnder.
Utredningen har även undersökt hur kulturen värdeskapande kan synliggöras, till exempel vilken roll kulturverksamheter spelar för att göra en plats mer attraktiv för näringsliv att satsa på, och människor att bo på. Detta för att ge en mer rättvis bild av ekonomin runt kulturverksamheter. Katja Lindqvist ger i sin utredning uppdragsgivaren två rekommendationer.
Den första är att möjliggöra bättre kunskap för beslut och strategier i offentlig sektor och kulturen genom mer detaljerade studier av de modeller för hyra och ägande inom kulturområdet som finns i andra europeiska länder, modeller för lokalförsörjning inom andra områden än kulturområdet, i synnerhet inom idrottsområdet, samt genom att bidra till kunskapsspridning mellan olika offentliga aktörer och kulturområdets aktörer.
Man kan möjligen få en känsla, genom den rekommendationen, att det handlar om att offentlig sektor och kultur helt enkelt saknar kunskap om sådana modeller och att det är därför det möjligen finns motstånd. Är det så du menar, eller – om inte – kan du förklara hur du menar?
– I uppdraget specificerades att modeller i andra länder skulle redovisas. Jag har påpekat inledningsvis att utländska modeller inte säkert är tillämpbara i Sverige. Jag skulle inte säga ett det finns ett motstånd mot andra modeller. Men genom den starka offentliga finansieringen av viss kultur i Sverige så har kulturverksamheter inte, och särskilt inte gräsrotsorganisationer, behövt fundera så mycket på alternativa finansieringsmodeller för sina lokalbehov. Detta ser väldigt olika ut i olika länder. Det krävs fördjupade studier i andra länders beskattningssystem, lagstiftning och historia för att förstå skillnaderna i hyres- och ägandemodeller mellan exempelvis Nederländerna och Frankrike respektive Sverige. Jag har bara kunnat kortfattat beskriva några modeller i utlandet.
Den andra rekommendationen Katja Lindqvist ger i utredningen är att man bör undersöka möjligheterna att öka användningen av befintliga offentliga lokaler för kultur. Många offentliga lokaler i kommuner står tomma efter kontorstid, och möjligheter att utöka nyttjandet av dessa lokaler borde vidare undersökas, även om det finns utmaningar vad gäller kostnader för säkerhet och annat.
Vidare, skriver hon i rapporten, skulle offentliga aktörer kunna undersöka möjligheten att stimulera mer av delad lokalanvändning i befintliga fastigheter som hyrs för kulturverksamheter. Det finns redan idag kollektivverkstäder och co-workinglokaler, men principen om fler aktiviteter i befintliga lokaler skulle kunna prövas även ur andra perspektiv.
I många fall menar ju kulturutövare och -institutioner att kulturen måste få vara sig själv nog. Finns det något problem som du ser det med att kulturen blir mer inriktade på att få verksamheterna att gå runt ekonomiskt?
– Utredningen bygger på tanken om att vi har en kulturpolitik som säkrar kulturyttringar utan politiska och ekonomiska hänsyn. Dock behöver alla kulturverksamheter, liksom andra verksamheter, hantera ekonomiska villkor. Så utredningen handlar inte om frågan om kulturens egenvärde ställt mot ekonomiska värden. Utredningen utgår från frågan om hur hyresmodeller för kulturen ser ut och varför, samt om politiken kan göra något för att förbättra för kulturverksamheter generellt i denna fråga.
