Efter några tunga år börjar fastighetsmarknaden långsamt känna fast mark under fötterna igen. Projekt planeras, räntorna rör sig åt rätt håll och investerare vågar så smått räkna på nytt. Men många aktörer upplever fortfarande den politiska riktningen som tveksam. För att branschen ska kunna växa igen krävs en politik som vågar tänka stort – och brett. Det skriver Fastighetssveriges reporter Jonas Slättung i en krönika.
Innehållet i texten är en krönika. Eventuella ståndpunkter är författarens egna.
Problemen i fastighetsbranschen har ältats ordentligt av oss i media. Det har pratats om byggstopp, regelkrångel och gnisslande kalkyler. Och ja – de utmaningarna är verkliga. Men under ytan spirar nu också ny energi: kapital börjar röra på sig igen, bolag hittar nya sätt att bygga billigare och smartare och kommuner prövar på allvar samarbetsformer med privata aktörer. I det här skiftet är det extra viktigt att svensk fastighetspolitik hänger med.
När ränteläget stabiliseras och marknaden börjar anpassa sig skapas fönster för nystart. Det kan då behövas reformer som stärker långsiktigheten. Ett exempel på det är de nya bolånereglerna som kommer 1 april. De visar att regeringen vill agera – även om just denna reform är tänkt för privatpersoner, för kunderna. För branschen hade det möjligen behövts något tydligare: varför inte förenklade tillståndsprocesser, bättre incitament för klimatsmarta investeringar och – framför allt – en plan för hur staten själv bidrar till bostadsförsörjningen? Allt det här pratas det också om – men sker förändringen tillräckligt fort?
En del aktörer påpekar att det politiska systemet har bromsat branschens utveckling snarare än varit stödjande. Kanske ligger det något i det – men sådant går bevisligen att vända. De kommuner som vågar samordna krav, snabba upp besluten och ge tydliga marksignaler lockar redan nya investeringar. När marknaden vet vad som gäller, kommer också viljan att bygga tillbaka. Branschen är trots allt en uthållig sådan. Den har gått igenom stora kriser och kommit ut starkare varje gång. I dag handlar det inte längre om att överleva, utan om att positionera sig för nästa uppgång.
Det politiken behöver göra är att förstå och sporra det. Fastigheter handlar om långa horisonter och då behövs stora, breda penseldrag. Det krävs visioner som gynnar både fastighets- och byggbranscherna, samtidigt som de tillgodoser samhällets behov. Att bo i småhus med egen täppa är säkert en dröm för många – men kanske finns det också en ännu större önskan om att bara bo: smått, till överkomligt pris och till vettig standard?
Det som byggs i dag formar samhällen i decennier framöver. Då duger det inte med halvmesyrer och kortsiktiga justeringar. Fastighetspolitiken måste våga tro på byggandet som motor – inte som risk.
Den riktningen finns inom räckhåll. Frågan är bara om branschen – och politiken – gemensamt vågar släppa handbromsen i tid.
