I ett nyligen avslutat forskningsprojekt har man undersökt olika typer av boende med självorganisering och kollektiva lösningar, så kallad ”collaborative housing”, eller fritt översatt till svenska, ”boendegemenskaper”.
Denna typ av boende har återigen rönt uppmärksamhet under 2000-talet som en möjlighet att skapa hållbara bostäder och bostadsområden, liksom att sänka boendekostnader.
Forskningsprojektet har tittat på de svenska problemen med att utveckla boendeformen och fokuserar på tre teman: 1) potentiella initiativtagare, 2) möjliga samarbetsaktörer och 3) juridiska förutsättningar.
Rapporten från forskningsprojektet, som finansierats av Formas, har Anna Granath Hansson, som själv arbetar för Nordregio, skrivit tillsammans med Elisabeth Ahlinder vid Stockholms Universitet, som också är projektledare.
– Vi forskar på hur man skulle kunna få de kollektiva boendeformerna att nå fler. I dagsläget är det ofta människor med större socialt och ekonomiskt kapital som har möjlighet att skapa den här typen av boenden, men i det offentliga Sverige finns det en föreställning om att det här kan vara en lösning på många problem, både i stadsbyggande och socialt. Därför tyckte vi det var intressant att få en överblick i Sverige idag, över vad som krävs juridiskt, ekonomiskt och socialt för att få ned trösklarna och bredda ingången till den här typen av boende, säger Anna Granath Hansson till Fastighetssverige.
Vilken är den största missuppfattningen du träffat på när det gäller kollektivt boende?
– Många förknippar det med hippies och vänsterrörelsen och det finns inslag av det, men idag ser man mycket fler och blandade former; det finns allt från grupper av småhus där folk odlar tillsammans till det mer klassiska, renodlade kollektivet där man utbyter varor och tjänster och lever nära varandra. Så det finns större bredd idag än vad jag tror folk vet om, med allt från ägt boende till kooperativ hyresrätt, och det behöver inte ha någon politisk koppling.
– Dessutom har staten och vissa kommuner visat stort intresse för den kollektiva boendeformen och sett det som en lösning på väldigt många problem i samhället, vad gäller allt från bostadsbrist och sociala frågor till variation i stadsbilden. Man stoppar in jättemycket i det här konceptet. I vårt projekt har vi kommit fram till att man får vara nöjd om man uppnår några mål, man kan inte överbelasta det här med förväntningar för det blir helt orimligt för de som är inblandade att infria dem alla. Det är inget paradis eller en lösning på allt.
Varför är det inte en lösning på bostadsbristen, kan du utveckla det lite?
– Att starta upp ett kollektivt boende tar lång tid, speciellt om det ska byggas en fastighet. Det kräver en stor insats både i tid och kraft och de som behöver bostad här och nu har varken tid eller kraft att ägna sig åt sådant här. Ska det byggas så behövs det också kapital, ofta någon form av insats, vilket utestänger ganska många av de som drabbas av bostadsbrist.
– Tidigare har det ofta varit de kommunala bostadsbolagen som både byggt och upplåtit befintliga hus för den här typen av boende. Nu ser vi många olika typer av lösningar.
