Om några dagar ger sig den före detta stadsarkitekten i Göteborg, Björn Siesjö, ut på vad som kan vara hans livs resa. Bland annat ska han titta på hur hus ritas och byggs i andra delar av världen. Den nyblivne pensionären kommer att åka tåg och båt jorden runt – men inte flyga.
– Jag tycker att det är ovärdigt som reseupplevelse.
Det har nu gått ungefär fyra månader sedan stadsarkitekten i Göteborg, Björn Siesjö, pensionerade sig. Fyra månader av, enligt honom själv, total acceptans och friktionsfritt inträde i pensionärslivet.
– Det tycker jag verkligen. Jag tänker inte så mycket på jobbet och saknar det inte. Det innebär inte att det inte var kul när jag höll på, men när jag väl har tagit ett beslut så står jag fast vid det och tänker inte på det så mycket, säger Siesjö när Fastighetssverige ringer upp honom, där han går och spikar och pillar i ett hus någonstans på Styrsö.
– Det kan ju hända att jag i framtiden kommer jobba med något inom mitt kunskapsfält, men det kan också hända att jag inte gör det. Det skulle kanske kunna vara kul, men det får vi se.
Som Fastighetssverige kunde berätta, när vi intervjuade Björn Siesjö vid tiden för hans pensionering, är nästa stora projekt i den före detta stadsarkitektens liv en jordenruntresa. Den tredje februari ger sig Siesjö och hans hustru ut på resans första del.
– Vi tar ett tåg till Berlin, det är första etappen. Vi har inte bokat så mycket mer förutom den här biljetten. Förutom den första maj, båtresan från Yokohama till Vancouver.
Resan ska alltså ske till tågs, till båts – men inte till flygs. Likt Phileas Fogg och hans betjänt Jean Passepartout i Jules Vernes klassiska äventyrsroman från 1870-talet, ”Jorden runt på 80 dagar”, kommer makarna Siesjö inte tillåta sig flygresor.
Ni har beslutat att inte flyga under resan. Berätta lite om det, varför vill ni inte det?
– Jag tycker att det är ovärdigt som reseupplevelse. Flygplatser är fula, planen är tråkiga och maten är dålig. Man blir ständigt förolämpad av en massa säkerhetskontroller. Jag tycker att det är väldigt oskönt och det gör Helena, min fru, också.
Paret tar tåg från Tyskland ner till Turkiet, bort mot Georgien och sedan Azerbaijan. Därefter blir det båtfärd över Kaspiska havet, följt av vidare resa genom Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan och runt Kyrgyzstan.
– Vi tar oss ner till Tibet, till lite olika ställen. Sen tar vi oss vidare till Xinjiang i Kina. Jag har en brorsdotter som jobbar i Beijing. De har familj där, så där ska vi hänga ett tag. Sedan lägger vi kanske någon månad på att vara i Japan.
Det här är inte Björn Siesjös första långresa. Han och sonen cyklade i Japan i sju veckor under hösten 2017. Men då var inte hustru Helena med.
– Jag började för ett tag sedan spåna lite på en hur en sådan här resa skulle kunna se ut. Jag vill ju gärna komma bortanför Japan den här gången.
För färden från Japan hittade Siesjö en så kallad repositioning trip, något han menar är väldigt typiskt för amerikaner.
– De vill kryssa med fartyg till Japan på våren för att titta på Körsbärsblomningen – men sedan flyger de tillbaka hem. Då kan man köpa billiga biljetter och åka med det stora, nästan tomma kryssningsfartyget från Japan till Kanada.
Björn Siesjö kommer alltså att spendera en del tid i USA, ett land som just nu, enligt arkitekten, vacklar.
– De har varit en halvt fungerande demokrati som nu verkar gå mot en diktatur och, i värsta fall, en fascistisk stat. Det är intressant. Skrämmande, om inte annat.
Du är inte orolig för att åka dit då?
– Nej. Man kan inte oroa sig i förväg. Jag har varit ute och rest så mycket, varit på så många konstiga ställen. Jag är kanske lagd på det hållet. Jag kan ägna mig åt problem när de är faktiska, men jag vill inte ägna mig åt att spekulera över framtida problem. Med lite fantasi kan det verkligen bli många problem i så fall.
Du som är arkitekt och har jobbat som stadsarkitekt, ser du med de ögonen på byggnader och fastigheter när du är ute och reser i världen?
– Det kan jag inte låta bli, det är helt omöjligt att undvika och det är kul också. Jag vill se de klassiska städerna längs Sidenvägen: Samarkand, Bukhara, Khiva, sådana ställen. Tibet, som jag nämnde.
Så du har åsikter om hur saker och ting är ritade eller konstruerade. Delar du med dig av det till din fru? Och, kanske än viktigare: delar din fru det intresset?
– Absolut, vi pratar mycket om sånt. Hon är väl, av naturliga skäl, kanske inte lika nördig som jag. Men vi pratar mycket om det.
Så det faller i god jord när du gör det?
– Ja, det tycker jag nog att det gör.
Parets resa kommer att sträckas ut över fem, kanske sex månader. Men Björn Siesjö, som är pensionär, behöver inte bry sig så mycket om när han ska komma hem.Detsamma gäller för hans fru, som också gått i pension.
– När hon hörde att jag hade bestämt mig för att gå i pension så gick hon i gång på det också. Hon är ju yngre, har precis fyllt 63, men hon tyckte att ”ska du gå, då vill jag också göra det”. Jag tyckte det var fantastiskt kul att hon gjorde det, för det innebär ju att vi har en massa möjligheter att uppleva saker tillsammans.
Du sa att om du får lust att göra någonting som är lite jobbrelaterat så gör du det. Men du har inget konkret planerat?
– Nej. Jag har ju gjort ganska många grejer, både i privata och i offentliga sektorn och i akademin också, så jag känner att de flesta boxarna är checkade. Jag måste inte göra saker bara för att jag ska synas eller bli ärad. Jag har klivit förbi de stegen på Maslows behovstrappa. Jag har barn och barnbarn nu och några hus jag kan bygga lite på.
Det låter som en behaglig pensionärstillvaro, tycker jag.
– Ja. Jag sitter på kunskap och om jag tycker att någonting verkar vettigt så kanske jag gör det. Men inte för att jag måste, utan för att jag i så fall vill.
