Fastighetssverige artikelserie om hållbart byggande når sin tredje och sista del. För Fastighetssverige berättar arkitekten Peter Ullstad från Codesign om hur vanligt så kallad greenwashing är i byggbranschen, en lite självbelåten bransch och hur tänket kring byggmaterial måste ändras för att ta nästa steg i hållbarhetsfrågan.
Skulle du säga att det pågår en greenwashing i byggbranschen?
– Både ja och nej. Det pågår, som jag ser det, inte en medveten greenwashing – om man med det menar ett medvetet förfarande som syftar till att föra folk bakom ljuset. Greenwashing är att avsiktligt dölja sanningen. Så tror jag inte att det är. Däremot finns det en stor okunskap. Man pratar om det man gör bra och vet faktiskt inte att det man håller på med är oviktigt, eller i varje fall gör väldigt lite skillnad. För att göra en drastisk jämförelse: tullen slår sig för bröstet när man tar ett kilo cannabis i beslag, fast vi vet att det läcker in ett ton någon annanstans. Man silar mygg och sväljer kameler, som uttrycket lyder. Så är det i fastighetsbranschen. Det hade varit bra om vi hade sett detta och förstått att det vi gör inte räcker. Vi pratar inte om hur mycket vi INTE gör. Vi är stolta över det vi gör, men det är så lite.
Peter Ullstad upplever inte att tänkandet kring hållbara byggmaterial har satts på vänt, när alla aktörer nu alla måste hålla i plånboken på grund av priser och kostnader som skenar. Tvärtom, menar han, är intresset för hållbara material på uppgång. Däremot tror han att det kanske hade stigit ännu mer om det inte hade varit för kostnaderna. Eftersom prisbilden har ändrats över hela branschen måste man vara realist menar han. Det är dyrare att bygga med nyproducerat hållbart material än på det gamla sättet, och ju dyrare det blir inom byggsektorn desto mer drar man öronen åt sig, enligt Peter Ullstad.
– Jag upplever att man låser sig vid nyproducerat hållbart material. Det hade ju varit ännu bättre om vi hade kunnat utveckla det här med återbruksmaterial. Varje år slänger eller bränner vi fyra miljoner ton rivningsmaterial. Det är väldigt mycket jämfört med andra sektorer. Byggbranschen är helt klart sämst i klassen; vi återanvänder i princip ingenting och det beror inte på att det inte finns material – utan på att logistiken kring det här inte är utvecklad. Det finns ingen digitalisering, inga certifikat – det görs ingen brandklassning, till exempel – och det finns heller ingen affärsmodell. Det här innebär att vi kommer att göra en massa enskilda pilotprojekt men vi kommer inte att förändra branschen. Då är vi fast i nyproducerat material och i och med det är vi också fast i att vara den största utsläpparen av koldioxid. Alla andra branscher minskar sitt avfall och utsläpp, men byggbranschen ökar sina.
Vad skulle du säga behöver ändras för att branschen ska ställa om i snabbare takt?
– Det tas för få radikala kliv framåt. Mycket av det är ett tjänstemannaproblem: det finns inget regelverk, ingen lagstiftning som stöder hur man ska arbeta med hållbarhet och återbruk. Vi investerar ganska mycket pengar – men det görs väldigt lite för att ta reda på vad det får för effekt och vad det ger för avkastning. Man borde också börja prata mer om demontering istället för rivning. Vänd på ansvaret – låt entreprenörerna bevisa att materialet vid rivning går att återbruka. Det finns idag ingen statistik på hur mycket som rivs, det enda som finns är hur mycket avfall som det ger.
– Man kan leka med tanken att vi hypotetiskt inte har något byggmaterial kvar. Rent resursmässigt är detta dessutom korrekt, eftersom vi den 2 april når overshoot day, den dag då mänskligheten har förbrukat mer än vad jorden egentligen ger. Så om vi ser det på det sättet så kanske vi skulle värdera allt material vi redan har på ett annat sätt. Och det är egentligen inget nytt och flummigt; ända fram till femtiotalet var vi bra på att återbruka. Vi har bara tillbringat de senaste 70 åren med att glömma bort hur man gör.
