Kristina Alvendal är stadsbyggnadsexpert, tidigare politiker och VD för Airport City Stockholm. Under Almedalsveckan tidigare i sommar höll hon mest i seminarier och modererade debatter – men det hindrade henne inte från att själv ha en hel del starka åsikter om det segdragna planerings- och beslutsfattande arbetet när det gäller planprocesser och byggande. Fastighetssverige fick en pratstund med henne under en av dagarna i Visby.
Är myndigheterna för sena in i planprocessen?
Den frågan ställer Fastighetssverige som inledning till ett chosefritt samtal med Kristina Alvendal. Det äger rum på parkbänk, belägen på Strandgatan i Visby, under Almedalsveckan. Kristina är på språng: hon har precis avslutat ett seminarium och är på väg till nästa.
– Alla, det vill säga representanter från fastighetsägarna, verksamhetsutövare (som är beroende av att en byggnad faktiskt finns innan man kan öppna verksaheten), politiker och kommunrepresentanter är samstämmiga i att det behövs mer flexibilitet: vi behöver få in i myndigheters regleringsbrev att man måste in tidigt i planprocesserna. Alla ser problemet. Frågan blir vem som ska göra något åt det. Jag tror att vi som är utanför myndighetsverige behöver ta initiativet och påtala att det här är ett bekymmer. Jag är nämligen inte helt säker på att myndigheterna ser det som ett bekymmer att man, till exempel, dröjer tre månader med ett remissvar från en länsstyrelse eller ett riksantikvarieämbete. Man tar sig rättigheter, som myndighet, som ingen annan skulle göra. Svaren ska ju in innan planerna börjar gälla och i de värsta fallen så avstannar de helt på grund av den långsamma takten. Det är heller inte helt ovanligt att myndigheterna, förutom att vara sena in i planprocessen, dessutom säger att de inte tycker förlaget är bra. ”Ni får göra om”. Detta skulle ju kommit fram mycket tidigare i processen!
Vad behöver ändras för att komma till rätta med detta?
– Det som inte finns i uppdraget görs inte. Ett ganska normalt sätt att tänka inom många företag, myndigheter och kommuner. Därför måste politiker ge uppdrag till myndigheter, exempelvis, att samverka i tidigare skeden. Detta gör bäst i regleringsbreven. Men det handlar också om att kommunerna behöver vara på tå för att förutse vilka frågeställningar som kan poppa upp. Och i ärlighetens namn vet också många fastighetsägare vilka frågor som kommer att uppstå, så även de kan i tidigare skeden påtala att det, till exempel, nog kommer att bli en fråga om riksintresse eller buller, eller vad det kan tänkas vara. Även de måste ligga i framkant och ta in expert redan från början.
Har detta alltid varit ett problem?
– Det har det säkerligen, men de allra flesta lätta områdena är slut och det som finns är svåra områden, som hamnområden eller delar av innerstäder – och då kommer fler aktörer in i processen. Dessutom växer Sveriges statsapparat hela tiden och i och med det ökar antalet remissinstanser där det tidigare inte funnits behov av dem. Det är helt enkelt fler som tycker till om fler projekt.
Hur påverkar konjunkturen kommunernas stadsutvecklingsprocess?
– Det måste finnas en planberedskap som gäller under lågkonjunktur; kanske måste man från kommunal sida acceptera att spaden inte sätts i jorden lika fort, samtidigt som det behövs ett tryck på byggherrar att vara mer delaktig i utvecklingen av områden. Det behövs en balans däremellan. Man kan också fråga sig om det alltid ska vara så att detaljplanerna ska styra huruvida ett område ska bli hyresrätter eller bostadsrätter. Sådant är väldig konjunkturkänsligt. Och, som vi såg under covid, många bottenvåningar och kontor skulle behöva användas på andra sätt. Restauranger fick lägga ned och man ville ha annan verksamhet i lokalerna. Då handlar det om att ha en lättare och smidigare process för ändrad användning av en lokal.
– Ofta är tillståndsgivningar knepiga, men i konjunktursvängningar måste gå snabbt; om vi får en pandemi så kan vi inte vänta i ett och ett halvt år för att få en ändrad användning enligt detaljplan. Återigen: det handlar om flexibilitet. Och nu, när vi har ett byggstopp, så behöver kommunerna se till att ordentligt med resurser på plansidan så att man, när konjunkturen vänder – vilket vi vet att den kommer att göra – kan sätta spaden i jorden direkt.
Hur kan man som privat aktör samarbeta med det offentliga för att skapa en bättre stabilitet?
– Det är lätt att prata om samverkan och en annan sak att få till det. Man ser inte alltid vikten av tidigt samarbete mellan många parter; man tänker att man ska ta det lite vartefter det kommer. Jag tror att man ska tänka och göra precis tvärtom, för det kapar i sin tur ledtider på slutet. Man investerar lite tid och kraft i början istället – och det går åt en del, för man ska lära känna nya människor för även myndigheter består av människor – men det är så vi ska se på det: vi samverkar inte med en myndighet, vi samverkar med människor. Ibland är lösningen inte längre bort än ett telefonsamtal.
