Sverige hade en urusel boendestandardunder mellankrigstiden. Vissa källor gör gällande att den var sämst i Europa. Allra värst i Sverige var det i Göteborg. Detta berodde bland annat på den stora inflyttningsvåg som ägt rum under slutet av 1800-talet, när industrialismen kommit igång, men också på dåtidens rådande uppfattning att bostadsmarknaden skulle klara sig själv.
– Köpmännen på den här tiden, liberalerna, hade väldigt svårt för alla typer av reglering och tankar om bostadsbolag. När Per Albin Hansson börjar prata om folkhemmet som begrepp 1928 så sår det ett frö till någonting. Folk börjar längta efter detta, förklarar Kerstin Gunnemark.
I området som ska bli Kortedala ligger det fram till 1950-talet mest torp som har namn efter sina ägare eller bara nummer. Namnet Kortedala kommer från ett av torpen som låg strax söder om korsningen av Runstavsgatan och Minutgatan. Första gången namnet syns är 1827 och det skrivs då som Korta dahlen.
Satellitförorter och ABC-tänk
Mot slutet av trettiotalet börjar man med det som kallas solgårdar i Göteborg och Myrdalshus i Stockholm. Dessa är dock inte för alla utan bara för stora barnfamiljer. Det är 1946, efter andra världskriget, som man sjösätter folkhemsidén. Det ska byggas och det ska byggas i stor skala. Snart uppstår tanken om en helt ny stadsdel i Göteborg, på jungfrulig mark, utan direktkontakt med den gamla staden och därför symboliskt fri från dess nedgångna smuts, tar form.
– Arkitekterna får stort inflytande; man ger gräddan av arkitektkåren olika områden, kallade “grannskap”, där var och en får skapa sitt eget. Kreativiteten drev dem och det är därför man kan se den variation som finns i Kortedala. Till skillnad mot senare, under miljonprogrammet då det byggs mer rationellt, kan man säga att det nu handlar om en slags halvindustriell produktion av bostäder, berättar Kerstin Gunnemark.
Kortedala är det första storskaliga sattelitområdet i Göteborg med 8300 bostäder. Den första familjen flyttar dit 7 november 1953. Med satellitförort menas en stadsdel som inte byggs “kloss an” mot tidigare områden.
– Kortedala blev en mönsterstadsdel i enlighet med folkhemsvisionen vars motsvarighet är Vällingby, som var först i Sverige med ABC-konceptet. A stod för arbete, B för bostad och C för centrum.
När Kortedala byggs tänker man sig att ingen ska ha för långt till ett torg eller till spårvagn, varför Kortedala byggs långsmalt, längs med spårvagnsspåret och med fyra torg från norr till söder. Konceptet enligt tidens tankar var att det skulle finnas ett höghus vid centrum som skulle vara ett riktmärke. Men detta blev inte förverkligat på Kortedala Torg. Eller, snarare: det blev inte förverkligat förrän 2019, då höghuset faktiskt byggts och de först hyresgästerna kunde flytta in.
– Idén med området var att folk skulle flytta hit i tusental, de skulle inte känna varandra – men om man byggde de här “grannskapen” som hade en egen profil, samt såg till att det fanns föreningslokaler, så skulle människor känna tillhörighet och samhörighet med sitt eget lilla område.
Kortedala blev oerhört föreningstätt och med en stor bredd på föreningar, men kanske främst vad gäller sport- och idrottsföreningar av alla typer. Detta hade bland annat att göra med närheten till andra världskriget och rädslan för vad den typen av masspsykos kunde göra med folk som inte trivdes, inte lärde känna sin miljö eller sina grannar.
Två rum och kök
– Hälften av alla bostäder i Kortedala är, till en början, två rum och kök. Jag har pratat med etnologer i andra städer om deras liknande områden och det är samma narrativ: man har stått i bostadskö i sju, åtta år och får sedan en toppmodern bostad. För väldigt många är detta drömmen, det pratas om “himmelriket” och “paradiset”, förklarar Kerstin Gunnemark.
De som i första hand får de nya lägenheterna på femtiotalet är familjer och har de inte redan barn med sig när de flyttar in, så löser de den biten ganska snabbt. Lite senare, på sextiotalet, blir Kortedala därför överbefolkat. Stadsdelen är dimensionerad för mellan 15 000 och 18 000 invånare och på sextiotalet börjar befolkningen närma sig 30 000-strecket. En del väljer då att flytta till miljonprogramslägenheter i exempelvis Bergsjön medan andra köper småhus.
– Men generellt är det en stabil befolkning, många bor kvar i sina små lägenheter och skaffar sommarstugor. Och det är sossetätt. Inte bara Göran Johansson, sedermera “Göteborgs starke man”, bor här, utan även många sympatisörer. Framtidstron är stark bland invånarna och många förväntar sig att så småningom kommer klasskillnaderna utplånas i folkhemmet.
Så blir det inte riktigt: visserligen tjänar inte unga tjänstemän, som flyttar till stadsdelen i början, särskilt mycket mer än sin arbetargranne – men ju mer åren går och karriärerna fortgår, desto större blir löneskillnaderna och de tjänstemän som får högre lön flyttar ut.
De tre stora allmännyttiga bolagen som fanns i Göteborg på den här tiden fick byggrätterna och röd matta till det mesta när Kortedala skulle byggas på femtiotalet. Riksbyggen och HSB fick något sämre låneförmåner och de små, privata bolagen fick ännu sämre villkor. Det var tämligen glasklart vilka som skulle prioriteras när det gällde byggandet som skulle förverkliga folkhemsvisionen i materiellt avseende.
– Herbert Tingsten, liberal journalist, statsvetare och författare, gick i taket över detta och tyckte detta var djupt orättvist. Men man får också betänka att det vid den här tiden var betydligt mycket svårare att få lån till att köpa bostad. Så tanken var att man skulle bygga den typ av bostäder som gynnade flest medborgare.
Arbetsplatser
Efter Stockholmsutställningen 1930 så började man med funktionalismen. I samband med det så fanns det en tanke om att både kvinnor och män skulle jobba och detta ledde, i sin tur, till att man tänkte att det inte behövdes så stora kök. För om inte kvinnorna lagade maten så skulle ingen göra det.
– När vi är framme vid femtiotalet och folkhemmets bostäder och de ovan nämnda grannskapen så vägrade en arkitekt helt enkelt att rita små kök. Gemensamt för köken var att de ofta hade fönster, så att mödrarna skulle kunna sköta dessa uppgifter samtidigt som de höll ett öga på barnen som lekte utanför. Miljön var för övrigt designad mycket kring kvinnan och barnen, medan mannen förväntades befinna sig på arbetet, säger Kerstin Gunnemark.
Det här med arbetsplatser blev det aldrig så mycket med i Kortedala och för den delen inte i någon annan folkhemsförort heller. Och kvinnans plats skulle sakta men säkert komma att vridas tillbaka till köket.
– Till en början, när Kortedala byggs, så går det ingen spårvagn här. Det går en enda busslinje och varje buss har plats för en barnvagn. Tanken var inte att hemmafruarna skulle lämna området med småbarnen.
Ingen insyn
– Den stora skillnaden mellan folkhemmets bostäder och nutidens nybebyggelse är att det i de förstnämnda inte finns någon insyn. Husen placeras inte tätt, längs raka gator, utan ofta lite på snedden, i vinklar. Dessutom skiljer det sig naturligtvis åt i den rena mängden; miljonprogrammet var i mycket större skala. På sextio- och sjuttiotalen hade man tekniken för att kunna jämna till och platta ut marken. Det gjorde man inte i folkhemsbyggena som Kortedala. Där anpassar man sig till rådande topografi med kullar, berg och dalar, berättar Kerstin Gunnemark.
Egentligen borde till exempel Göteborgsförorten Frölunda byggts före Kortedala. Det låg bättre till, var inte kuperat och hade varit enklare att bygga på. Det var bara det att i Frölunda fanns det bra jordbruksmarker som ägdes av flertalet privata markägare. Kortedala, däremot, bestod av gammal donationsjord från 1600-talet.
– Det blir ännu tydligare när man jämför med dagens förtätningar. Det som hävdades vara mycket viktigt under folkhemsbyggandet var grönskan. Natur i både parker och mellan grannskapen. “Hus i park” var den bästa boendekvalitén. Nu byggs husen så tätt att det knappt kommer in ljus i vissa lägenheter, säger Kerstin Gunnemark.
Satellitförorter som Kortedala och Vällingby var de första ”moderna” förorterna i Sverige. Det nya folkhemmets ideal med hög standard och bekvämlighet för alla kombinerades med tanken om det lilla grannskapet med föreningsliv som skulle förhindra främlingskap och ensamhet. Efter drygt tio år ersattes folkhemmets byggen av miljonprogrammet och svensk bostadspolitik tog en ny riktning.
Men det är en annan historia.
